planer på klosterliv

Jag går i gruppterapi också, här om dagen pratade vi om att vara rädd och vad den känslan gör med en. Gruppledarna ger exempel på hur rädslor kan uttrycka sig och vilka konsekvenser som följer. ”ja en del är rädda för att gå till tandläkaren, andra vågar inte åka buss och så finns det de som är rädda för nära och intima relationer”, terapeuten spänner ögonen i mig och vi vet båda precis varför hon gör det. Jag mopsar upp mig lite och hävdar att man faktiskt inte måste vara och leva som alla andra, folk är ju olika och om man inte vill åka buss så borde man kanske slippa! Jag får medhåll från hela gruppen, det är okej att man inte gör som alla andra, viktigast är ju faktiskt att man själv mår bra och trivs med sitt liv. ”Ha, då behöver ju jag faktiskt inte vara ihop med någon” utbrister jag lättad. ”Nej det är klart att du inte behöver, jag kan ringa Vadstena kloster i pausen och höra mig för om de har en plats ledig till dig” säger terapeuten. ”Jaaa, kan du göra det?!”, ser framför mig det stillsamma nunnelivet, tajt kontakt med Gud och en hård enkelsäng som bara jag får plats i. ”haha, nej det är ett standardskämt jag brukar köra med, du ler ju när snubben kommer på tal vilket är ett tydligt tecken på förälskelse, vi ska nog jobba på att utmana rädslan på istället för att fly i det här fallet.”