onsdag 28 februari 2007

Hon som försökte

Till K.S.
En vän som jag egentligen aldrig kände men som jag vet var värd så mycket mer än hon fick.

Det var en gång en flicka som inte fick ihop det, hur hon än försökte så kom hon inte överens med livet. ”Arma barn, du upprör mig så” brukade hennes mamma säga minst tre gånger om dagen, det var än det ena och än det andra, alltid var det något. Flickan gjorde ändå sitt bästa, det räckte ofta inte så långt, men låt oss inte i dagens resultatinriktade samhälle glömma att det viktigaste ändå är att försöka.

En dag när flickan hade försökt tusen gånger utan att lyckas sjönk hon hopplöst ned på en stol i köket, ”det går inte, jag får inte ihop det” tänkte hon tyst för sig själv. Mamman kom in i rummet och precis som mödrar brukar känna sina barns bekymmer på miltals avstånd så kände även denna moder sin dotters vånda utan att flickan ens behövde möta sin moders blick. Modern gjorde som snälla mammor gör, hon omfamnade sin dotter och berättade hur mycket hon älskade sin flicka.

Det var en innerlig kram, mammans doft och mjuka kind gjorde henne både varm och sorgsen. Flickan kände sin mors kärlek samtidigt som den rann av henne. Tomhet var det enda som fastnade på henne, oförmögen att ta emot och hålla kvar hennes kärlek och allt det andra som var bra.

Flickan fortsatte att försöka och det fortsatte att gå åt skogen. Hon blev allt tystare, vinterns frost gjorde henne både blek och kylig. Tomheten i henne blev större eller var det hon som blev mindre kanske. Genom den genomskinliga huden kunde man skymta hennes själ, så tom och ändå så full av ängslan. Långsamt tärde vintern på henne, utan att hon själv lade märke till det så blev hon ännu blekare, tröttare och tinade aldrig riktigt upp fast hon pressade fötterna mot elementet och drack flera koppar te. Mamman kramade men flickan märkte det knappt, det fanns nästan ingen flicka att krama längre, hon hade blivit så kall och tom.

Någon sa till henne att hon försökte fel, hon borde göra på något annat sätt. ”Men jag försöker ju i alla fall, snart går det, snart kommer våren” tänkte flickan i sin enfaldighet och fortsatte sina försök trots att de gjorde henne så kall och blek. En dag i början av april, precis innan våren skulle till att slå ut började hon be. Flickan knäppte sina händer och bad men ingen hörde. Det var inte hon som slutade försöka, det var hjärtat som gav upp. Det slutade slå en dag i april. Hon gjorde sitt bästa men det räckte inte ända fram.

3 kommentarer:

Mattias Rosén sa...

Jag har precis läst en bok som jag tror att du skulle gilla. Jag tänkte på dig när jag läste den, den är skriven med lite samma sorts sarkastiska neurositet som din blogg (tolka hur du vill).
Boken heter Battersea Park Road och är grymt underhållande!

Anonym sa...

du har fångat något i den här texten. en levande berättelse om människan. jag blev djupt rörd. jag älskar när du skriver så här. det är så medmänskligt o viktigt!! tack för dina ord.

Frida

maggan sa...

mattias rosen - tack för tipset och tack för den fina beskvrivningen av min blogg (för jag tolkar det positivt.

Frida - mmm tack!!!