tisdag 29 maj 2007

sista sommarn innnan brösten

Det är den 27 maj 2007, klockan är strax efter sex och jag sitter på huk i balkongdörren. Drar djupa halsbloss, fast jag egentligen har gått över till snus. Det har regnat i flera dagar men just nu är det uppehåll och på parkeringen sparkar två tjejer boll. De är tolv, kanske tretton år och jag tänker att det här blir deras sista sommar, som barn. Om de inte redan börjat få bröst så kommer de få det senare i år. Sen går det ju bara utför, det vet man ju. Nästa sommar kommer de var fullt upptagna att trixa med läppglans, killar och en av dem kommer säkert få mens. Den där första blodiga historien, den kommer man ju ihåg. Själv var sist i min klass, typiskt Emeli, sen i utvecklingen.

Jag hoppas att tjejerna får en lång och bra sommar men mest hoppas jag nog att deras bröst kommer att växa relativt jämt för det är så sjukt jobbig när man femton år gammal, står där framför spegeln och betraktar sina olika stora bröst.

Imorgon ska jag börja äta en medicin vars vanliga biverkningar i ingångsfasen är kräkningar och självmordstankar. Mina bröst är nu år 2007 inte bara olika stora, de hänger lite också. Men det är inte sjuk jobbigt, får ju faktiskt könsumgänge ändå. Karakteristiskt för mig, att fatta så trögt.

Doktorn säger att det kommer ta en till två veckor innan jag slutar kräkas och vill dö, då vet vi om medicinen verkligen var något för mig. Men det tycker jag verkar väl optimistiskt, kommer säkert att ta fyra till sex veckor, det är ju typiskt mig att vara sen.

1 kommentar:

Martin sa...

Fråga: varför skriver du nationellt prov i svenska? Blev du underkänd i gymnasiet? Har läst din blogg nu en stund, du hanterar språket säkrare än de flesta, inklusive såväl professionella skribenter som de som konstruerar svenskaprover.

Din blogg är för övrigt något av det bästa och mest berörande jag läst på länge. Att du är deprimerad är nog en naturlig följd av samma känslighet som får dig att skriva så bra. Alla författare är känsliga, har jag hört. Den författare jag känner och som har sagt det till mig verkar ta det som en naturlag, ibland går hon in i sina depressioner helt enkelt och sen är det inte mer med det. Det kanske hjälper, jag vet inte.