söndag 17 december 2006

perspektiv

Begrundar det jag ser i spegeln och upptäcker att jag blivit lite småtjock, det är verkligen synd om mig. Varför tar ingen hand om mig, ger mig vita piller eller åtminstone håller om mig lite? Jag är ju småtjock och allmänt hopplös! Jag kanske är ensam också……..
Maggan känner efter om hon är ensam
Ja, jag är ensam. Ingen vill ha mig.
Begrundar allt detta och förstår att inbillningsfetman inte är ett giltigt skäl. Ensamheten är en lögn, det finns flera personer som tilltalas av mitt sällskap och jag skulle kunna ringa mitt i natten och älta sorger i flera timmar med dem. Det kanske är perspektiv jag behöver (hatar att tänka på perspektiv), kunde ju ha varit värre, tänk om jag var ensam, inbillningsfet och kissnödig samtidigt som jag fastnat med foten i toastolen. Tänk att behöva kissa på sin egen fot och sedan förklara för brandmän och ambulanspersonal hur jag fastnade med foten i toastolen. Ja det kunde helt klart varit värre, nu ringer jag någon av alla personer som diggar mig istället för att sitta här och vara fet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

vi känner oss alla pissigt ensamma oftare än va vi vill erkänna,vanmakt o övergiven,den värsta känslan av alla!! men precis som du säger så finns det folk som diggar dig,försök att lura fram dom tankarna lite till...o lite till...jag är en av dem,som tycker du är kalas!

sushimama

ryssen sa...

underbar blogg
jag känner så typ varje dag!

bonanza kid sa...

whoa! jag tror på att bearbeta min fetma med humor och självironi. funkar till en viss gräns.