tatueringen

Kära Mormor & Morfar.
Följande text kommer med ganska stor sannorlikhet göra er aningen skärrade och oroliga. Ni är ju vuxna människor med stor livserfarenhet så jag hoppas att ni själva kan låta bli att läsa, om det inte är så att ni längtat efter att få ett tatuerat barnbarn så är nog det min rekomendation, att ni slutar läsa NU.

Adrenalinet bubblade, förväntansfull och nervös satte jag mig i stolen bredvid tatueraren. ”första gången?” frågade han ”ehh mmm” mumlade jag ”aha, är du nervös då?” ”mmm” ”jag med” sa tatueraren som var en ung lärling. Det gick fort och jag ångrade djupt att jag inte valt ett större motiv. Tog en vecka att komma ner på jorden igen, mitt enda problem under den där veckan var att det var så mycket hud på min kropp som fortfarande inte var täckt av färg. Herregud va jag kommer bli fin med alla tatueringar jag ska göra, som ett vandrande konstgalleri! Vågar inte berätta för päronen, de kommer flippa och bli så förskräckligt trötta.

Berättade för mamma och det var ju inte populärt, ”du får berätta för pappa, det vågar inte jag göra” sa hon. Om mamma inte vågar berätta det för pappa då bådar det illa, har vi tur så lägger han inte märke till den. Fast det kommer han ju göra, tids nog, shit.

Efter att mamma yttrat sig om saken så fick jag huvudbry. Hon kanske har rätt, det här är en sån där dålig ide som jag kommer ångra bittert när jag blir fyrtio. Mina syskon fick nys om saken och berättade ett och annat för mig om hur livet och mammor är. Nu är jag tillbaka på spelplanen igen och varje gång jag tänker på konstgalleriet som ska förgylla min hud så ler jag glatt.