Gästblogg: Morgonstånd har guld i mun

[Kära läsare: titeln på min gästblogg är en ordlek som bygger på ett gammalt ordspråk, och har ingenting med verkligheten att göra.]

Jag inleder mitt gästbloggande (tack Maggan för min stund i rampljuset!) med att skriva några rader på lördagmorgonen. Det slog mig just att lördag morgon har blivit lite av "min stund". Jag har kommit in i den ålder då man är närmare pensionen än födseln, och det innebär att förmågan att sova länge och/eller dra sig i sängen är i starkt avtagande. Min kära Kajsan, däremot, är ung och fräsch och kan därför sova nästan hur länge som helst. Resultat: jag kan kliva upp och göra nästan vad jag vill utan att ta några hänsyn. En nackdel med det hela är att det inte blir så många "ligga-och-mysa-tillsammans-i-sängen-på-morgonen-stunder", men samtidigt är det trevligt att ha en stund för sig själv också. [Kära läsare, försök att inte tolka in nåt sexuellt i detta nu. Titeln på inlägget har som sagt inget med det här att göra.] Ibland hoppas jag nästan att Kajsan ska sova länge, så att jag får sitta ostört och pyssla med bara det jag vill pyssla med för stunden. Det är nog därför jag inte väcker Kajsan med frukost lika ofta nu som jag inbillar mig att jag gjorde när vi var nykära. Men det bästa med det hela är att det är en vinn-vinn-situation (usch, alla dessa försvenskade engelska uttryck) eftersom jag blir precis lika glad när Kajsan vaknar, smyger upp på toa och tittar på mig med sina yrvakna ögon och sitt fina rufsiga hår. Vid frukosten börjar nämligen *vår* stund, då vi löser melodikrysset. Jag vet, melodikrysset ger inga pluspoäng på coolhetsskalan direkt, men däremot massor på svenssonskalan... Det fina med melodikrysset är att det får mig att tänka på farfar som var en trogen lyssnare.