onsdag 28 februari 2007

Hon som försökte

Till K.S.
En vän som jag egentligen aldrig kände men som jag vet var värd så mycket mer än hon fick.

Det var en gång en flicka som inte fick ihop det, hur hon än försökte så kom hon inte överens med livet. ”Arma barn, du upprör mig så” brukade hennes mamma säga minst tre gånger om dagen, det var än det ena och än det andra, alltid var det något. Flickan gjorde ändå sitt bästa, det räckte ofta inte så långt, men låt oss inte i dagens resultatinriktade samhälle glömma att det viktigaste ändå är att försöka.

En dag när flickan hade försökt tusen gånger utan att lyckas sjönk hon hopplöst ned på en stol i köket, ”det går inte, jag får inte ihop det” tänkte hon tyst för sig själv. Mamman kom in i rummet och precis som mödrar brukar känna sina barns bekymmer på miltals avstånd så kände även denna moder sin dotters vånda utan att flickan ens behövde möta sin moders blick. Modern gjorde som snälla mammor gör, hon omfamnade sin dotter och berättade hur mycket hon älskade sin flicka.

Det var en innerlig kram, mammans doft och mjuka kind gjorde henne både varm och sorgsen. Flickan kände sin mors kärlek samtidigt som den rann av henne. Tomhet var det enda som fastnade på henne, oförmögen att ta emot och hålla kvar hennes kärlek och allt det andra som var bra.

Flickan fortsatte att försöka och det fortsatte att gå åt skogen. Hon blev allt tystare, vinterns frost gjorde henne både blek och kylig. Tomheten i henne blev större eller var det hon som blev mindre kanske. Genom den genomskinliga huden kunde man skymta hennes själ, så tom och ändå så full av ängslan. Långsamt tärde vintern på henne, utan att hon själv lade märke till det så blev hon ännu blekare, tröttare och tinade aldrig riktigt upp fast hon pressade fötterna mot elementet och drack flera koppar te. Mamman kramade men flickan märkte det knappt, det fanns nästan ingen flicka att krama längre, hon hade blivit så kall och tom.

Någon sa till henne att hon försökte fel, hon borde göra på något annat sätt. ”Men jag försöker ju i alla fall, snart går det, snart kommer våren” tänkte flickan i sin enfaldighet och fortsatte sina försök trots att de gjorde henne så kall och blek. En dag i början av april, precis innan våren skulle till att slå ut började hon be. Flickan knäppte sina händer och bad men ingen hörde. Det var inte hon som slutade försöka, det var hjärtat som gav upp. Det slutade slå en dag i april. Hon gjorde sitt bästa men det räckte inte ända fram.

Marianne Fredriksson

”mamma har du hört att Marianne Fredriksson är död”
”jaaa, jag har hört, läste just hennes senaste bok, den var inge bra så jag förstår att hon dog”
”mhm, men hon har skrivit en hel del bra va, Simon och ekarna ska ju vara schyst”
”OH JAAA läs den så behöver du inte läsa mer, någonsin”

tisdag 27 februari 2007

livscoaching från Karl-Philip

Jag har alltid trott att jag vet bättre än mina syskon, inte för att de är dumma eller för att jag är speciellt smart (jo jag tror egentligen visst att jag är speciellt smart men sånt erkänner man ju inte) utan bara för att jag är äldre och det känns så himla naturligt att tala om för dem hur de ska leva sina liv, som om mitt lite längre liv var så grymt framgångsrikt och jag sitter på någon universell sanning om hur man ska göra för att bli lycklig.

Döm av min förvåning när min bror idag öppnade munnen. Det gör han ju väldigt ofta men det var vad som kom ut ur munnen som fick min värld att gunga. Han deklarerade högljutt och skarpt hur han uppfattade min relation till mamma, den var inte så bra, riktigt onormal till och med. Jag borde klippa av navelsträngen och skaffa mig ett liv. ”skärp dig och blanda inte in morsan i allt hela tiden”.

Tack vare min begåvning i retorik och min naturliga auktoritet som storasyster så lyckades jag ta mig ur debatten utan att tappa ansiktet och falla pladask. Men nu sitter jag här och inser att han har en poäng, han har till och med helt rätt. Det är väl bara att vänja sig, det är inte bara jag som vet hur han ska leva sitt liv, han vet hur jag ska leva mitt!

måndag 26 februari 2007

3 svar

Svar på tre frågor som jag får mer än en gång per dag nu för tiden.

1. Vi träffades på intenet, nördigt och modernt, jag vet.
2. Ja han är snygg, skitsnygg!
3. Nej, inga parmiddagar tack.

söndag 25 februari 2007

lämna spår

Man känner sig lite hemma och trivs hos någon, slappnar av lite och börjar helt omedvetet lämna spår efter sig. Först harmlösa hårnålar, lämnar dem lite var stans så det är ju egentligen inget att bråka om. Andra tecknet kan också tyckas oförargligt, jag glömmer saker. Inte med flit utan på riktigt, påtagligt yr av allt pussande går jag ifrån både strumpor och koftor. Nu blinkar varningslampan rött, här borde han förstå och snyggt dra sig ur. Han gör inte det, säger till och med att det är lite trevligt att hitta hårnålar i soffan. Förstår han inte att jag kommer lämna större spår som kaffefläckar, krossade vinglas och flera koftor. De ena kommer leda till det andra och tillslut så glömmer jag en tandborste med flit, förstår han inte det?

fredag 23 februari 2007

ta 3 betala för 2

Skulle köpa schampo, hamnade på Lindex och känner ett skrikande behov efter strumpbyxor. Behöver jag inte såna där tjocka, varma som man kan ha nu när minusgraderna envisas? Jo jag behöver dem och jag hittar även ett par knästrumpor som jag kan ha över strumpbyxorna när jag ska ta långa promenader i minusgraderna, för jag ska ju börja promenera nu, måste bara ha den här nödvändiga utrustningen först.

När jag går mot kassan ser jag en skylt, ta-3-betala-för-2, gäller alla damstrumpor. I en låda till vänster ligger de, fyra par helt vanliga svarta strumpor. De är hopbuntade så de räknas som ett men sanningen är ju att jag får åtta helt vanliga svarta strumpor. ÄNTLIGEN, nu slipper jag be Madeläne sno strumpor ur mammas garderob åt mig. Nu behöver jag inte ”låna” Ryssens strumpor två månader i taget, nu behöver jag inte hävda att det finns någon mening med att se ut som Pippi Långstrump när jag tvingas gå med omaka strumpor dagarna innan jag har tid i tvättstugan. Fyra par helt vanliga svarta strumpor plus den ensamma svarta jag redan har betyder att jag har nio strumpor, till en början har jag nu flera dagars strumpor och sedan när jag tappar bort några så gör inte det så mycket för jag har flera stycken kvar! Lyckan är total, tack Lindex.

Nu kanske ni undrar varför jag inte köper helt vanliga svarta stumpor om jag nu behöver det, varför inte bara köpa vanliga strumpor istället för tjocka strumpbyxor och knästrumpor, de behöver man ju faktiskt inte lika mycket som vanliga strumpor. För mig är det ungefär som hård ost.

När man flyttar hemifrån så inser man hur dyrt det är med hård ost, man vänjer sig av med den, prioriterar bort den fast den egentligen ingår i den vanliga svenska matkassen. Man glömmer nästan att det finns hård ost sen är man hos någon som är lite mer vuxen, får en macka med hård ost på och så minns man om hur gott det är med ost. Nästa gång man handlar så står man där framför ostdisken och tänker att man ska köpa sig en ost, man kollar in priset och prioriterar, för så gott som det är dyrt är det faktiskt inte!

Så är det med vanliga strumpor, jag prioriterar bort dem. Vanliga strumpor är inte så roliga att man kan betala för dem men när de kommer med på köpet, då vet glädjen inga gränser!

onsdag 21 februari 2007

andas bör man.....

Jag var ungefär fyra år gammal, gick på slottervägens förskola tillsammans med min bror och ett gäng andra barn. Vi hade samling i stora rummet, satt i en ring och jag tror att vi pratade om ärtor i näsan, minns inte så noga för det var ju faktiskt tjugo år sedan.

Men vad som en stund senare hände kommer jag faktiskt mycket väl ihåg, fröken började prata om luft och att vi måste ha luft för att kunna andas och att vi måste andas för annars blir vi medvetslösa och sen dör vi. Stämningen blev minst sagt upprörd, den här luften, den syns ju inte så hur fan ska vi kunna veta att vi andas? Fröken (som var en vikarie och därför inte hade så stort förtroende hos oss) hjälpte oss förstå att det fanns luft i rummet genom att vi provade andas med munnen, det kändes ju och gick bra så det verkade troligt att det fanns luft i rummet fast den inte syns. ”Men ibland andas man ju inte med munnen, hur går det då” frågade jag nervöst. Vikarien som nu var lite stressad för samlingen egentligen skulle avslutas, förklarade att när man inte andas med munnen så andas man med näsan utan att man tänker på det, det går automatiskt.

Jag kan inte beskriva paniken och skräcken jag kände, det kan ju inte vara möjligt att man kan andas genom näsan. Och att det dessutom sköts automatiskt utan att man tänker på det! Jag bestämde mig för att alltid andas genom munnen, för att inte dö. Jag glömde av mig flera gånger och kom på mig själv med att inte andas ”herregud vilken tur att jag inte hann dö” tänkte jag och började andas med munnen igen.

Detta pågick kanske en dag, en vecka eller en månad. Jag kommer inte ihåg det men jag minns att det var hemskt, skithemskt!

tisdag 20 februari 2007

20 februari

I morse tänkte jag att idag ska jag ha kjol, den kortaste! Jag är värd det, att känna mig lite fin eftersom jag var så himla ledsen igår, idag ska jag göra det bättre. Det snöade, inte bara snöade utan verkligen snöade! Såg inte mer än två meter framför mig och ibland kom det snöflingor i ögonen och då såg jag inget alls. Men kjolen satt där den satt för ska man uppmuntra sig så kan man faktiskt inte ta hänsyn till sånt som väderlek. Det var möte på Försäkringskassan och jag krängde gladeligen av mig kappan för att alla (mamma och handläggaren på F-kassan) skulle se hur fin jag var i kjolen. Vet inte säkert hur het jag var eftersom alla närvarande redan hade mitt telefonnummer, men jag kände mig läcker!

När mötet var avslutat och ingen fått ut något vettigt av att vi möttes så hade jag stund för mig själv på stan. Köpa en ny kjol, det är väl lika bra, så här dagen efter den mycket besvärliga dagen. Jag avverkar affärerna kring centrum, rea på rean är ju rysligt lämpligt! Jag blir lite vågad, plockar på mig en trave klänningar och går in i provhytten. Varför gör man sånt? Varför står det inte en liten person utanför draperiet och skriker ”om du genomför den här mycket dålig iden som du har så kommer resten av din dag att vara fördärvad”? Det som jag såg där i provhyttens speglar kan omöjligt ha varit jag, det var så blekt och sladdrigt. Med ett mycket sargat självförtroende lommade jag ut ur provhytten, hängde tillbaka klänningarna på helt fel ställe (döm mig inte, jag är ju blek och sladdrig). Gick till te-boden och köpte två hekto te för när man åker den här berg o dalbanan som kallas för livet då måste man värma sig emellanåt!

måndag 19 februari 2007

halv rökfri dag

10.23
Maggan vaknar och inser att lektionen börjar om 2 minuter. Jävla skit!
Hon springer inte, rusar inte till skolan utan sjunker ned som en sten på en stol vid köksbordet. Jakob påminner henne om att hans kompis med bäbis kommer på lunch vid tolv.

11.00
Maggan pillar med något som ska kallas för frukost men det enda hon tänker på är hur gärna hon skulle vilja röka. Jakob säger att kompisen och bäbisen kommer lite tidigare, Maggan vill sjunka genom marken och dö.

11.30
Kompisen och bäbisen kommer, Maggan sitter och trycker på rummet, har fortfarande inte dragit upp persiennerna. Ibland skriker bäbisen och i de här läget finns det inget som skulle sitta så fint som en cigg.

12.00
Hon smyger in i duschen och försöker verkligen acceptera livet som det är, det är så här nu.

12.15
Tjejen som nu bor i lägenheten som Maggan ska flytta in i ringer och tjafsar, jävla skit!

12.45
Går till affären, halvvägs tar batteriet till mp3n slut, vilket skitliv hon lever, stackars Maggan tycker förtvivlat synd om sig själv.

13.45
Lunch, fryspizza. Det är nog läge för en ny kjol, en kort vill hon ha. En trevlig liten kort kjol nu när hon är rökfri och allt.

14.15
Röksuget övergår i den berömda ångesten men det här är ingenting mot för hur det kommer kännas dag 3 och tala inte om dag 7, där kan vi snacka om smärta.

15.00
Maggan kommer på att lektionen inte alls började 10.25 idag, den började 12.45. Hon hade alltså hunnit till skolan med god marginal. Den slutade 14.45 så det var ju så dags att komma på det nu. Hon vill inget hellre än att dö, gärna plågsamt så hon rullar en cigg.

15.03
Röker

söndag 18 februari 2007

kändisar, speciella och sexiga

Den senaste veckan har min blogg besökts från ungefär 200 olika datorer, det är ungefär 150 fler än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om när jag började blogga. Men ni vet hur det är, mycket vill ha mer. Kan man utan att anstränga sig nämnvärt få 200 läsare så borde man väl kunna få ännu fler. Jag började surfa runt för att finna hemligheten bakom de riktigt stora bloggarna, hur gör de för att få så många läsare? Enligt min högst ovetenskapliga undersökning har jag kommit fram till detta.

Man kan dela upp Sveriges mest lästa bloggar i tre kategorier
• kändisbloggar, folk är kändiskåta så oavsett om det som kändisen skriver är bra eller dåligt så läser de.
• utelämnande bloggar, bloggaren är extra ordinärt speciell och säljer sin själ, extremt personliga bloggar om hur det är att vara 15 år och gravid osv.
• lättklädda bloggar, sex säljer även i bloggvärlden. Prostituerade, otrogna svin och småtjejer som visar upp sig i små bikinis, alla har de fler besökare än mig.

Det verkar som att dokusåpornas tid är förbi så det finns inte längre något enkelt sätt att få tv-tid på, kändis lär jag alltså inte bli. Till min egen sorg måste jag nog erkänna att jag inte är speciellt speciell och blir jag mer personlig så kommer det bli riktigt pinsamt! Kvarvarande alternativ är då att börja skriva pornografiska noveller och kanske lägga ut en och annan bild på mina tuttar, men det var ju det här med censuren, vet inte men det känns ju som att mormor redan nu trillat av stolen, ligger på golvet i morfars datarum och gråter.

lördag 17 februari 2007

homestylingen

Det skulle komma en tjej och titta på lägenheten, för hon vill eventuellt flytta in i mitt rum som jag vill flytta ut ur. Jakob tänkte att vi kanske skulle städa lite så det ser inbjudande och trevligt ut. Jag tänkte HOMESTYLING* med feng shui, det förekommer faktiskt på riktigt i Stockholm och USA, vad jag har hört är det dessutom mycket framgångsrikt att homestyla med feng shui. Jag började se på mitt rum och den övriga lägenheten med feng shui ögonen, plockade bort och flyttade på grejer. Det tog halva natten men nog blev det allmänt harmoniskt, stylat och hemtrevligt alltid! Tjejen blev mycket intresserad och som utsikterna ser ut nu så flyttar jag om tio dagar. Har inte packat en enda pinal, har bara tre lådor att packa i och läxor upp över öronen. Tänkte att jag skulle sluta röka på måndag, för att verkligen testa min stresstålighet!

• homestyling är när man gör enkla inredningsåtgärder inför försäljningen av en bostad, på så vis kan man höja priset och sälja dyrare än vad bostaden egentligen är värd.

onsdag 14 februari 2007

i telefonen

Telefonsamtal, mor och dotter emellan.

Maggan – Men mamma, den här snubben i Uppsala nu då, tror du på honom, tror du att han är bra?
Mamma (entusiastisk som ett barn på julafton) – Jaaa, han verkar ju jättebra!
Maggan – Men mamma, hur kan du säga så, du har ju aldrig träffat människan.
Mamma – Nej men det jag vet om honom verkar ju så bra. Han är inte 20 så han är förhoppningsvis lite mogen och så jobbar han på behandlingshem så han borde ju vara lite intresserad av psykologi och människor och……ja, det är ju sånt som du håller på med också, på sätt och vis.
Maggan (lite störd på mammans entusiasm) – mmm, men du, har jag sagt att han är både piercad och tatuerad?
Mamma – VA?! Varför då?
Maggan – öh, för att han vill får vi väl hoppas. Men det är väl lite coolt?
Mamma (svårt chockad) – Jaha, nej nu vet jag inte vad jag ska säga.
Maggan (mycket skadeglad)- hahahahaaaaa

tisdag 13 februari 2007

17

Kom för sent till skolan, blev vansinnig på en tjej i klassen när vi diskuterade homosexuellas rätt till adoption. Lunchen blev yttligare en katastrof och till allt detta har jag hela dagen haft en jävla huvudvärk. Men sen kom Madeläne med perspektiv, tjejen är 17 år. Kommer ni ihåg hur det var att vara 17? Att behöva vara tonåring är egentligen helt orimligt. Man går på gymnasiet, något slags mellanting mellan eget ansvar och allmänt tvång. Vad är det för märklig institution egentligen, vilken linje man än väljer så måste man ändå läsa en jävla massa matte. Ibland tänker jag på hur skitsnygg Madeläne är men det gör inte hon, för som de flesta skitsnygga sjuttonåringar så förstår hon ju inte det, hur snygg hon är. Och det värsta av allt, att BO MED FÖRÄLDRARNA. Jag blir så tacksam för att jag har hängbröst och räkningar när jag tänker på hur det är att vara 17.

måndag 12 februari 2007

powermormor

Morfar är nog min trognaste läsare, han var den första som fick adressen och han har läst vartenda inlägg. Ganska ofta så frågar folk mig varför Morfar läser, det är väl onödigt att utsätta oskyldiga pensionärer med vilda historier från en ung kvinnas liv. Men det är just därför, morfar är måttstocken för censuren. Gudarna ska veta vilka obskyra texter jag annars skulle publicera. Med tiden har jag ändå flyttat fram gränsen för vad jag tror att Morfar tål, det är inte helt bra speciellt med tanke på att även Mormor läser och hon blir ju lätt lite som jag lätt blir, orolig och bekymrad.

Här om dagen hade Madeläne bjudit närmast sörjande till kalas eftersom hon fyller år. Efter maten sitter Mormor och skriver av receptet på rätten som nyss ätits, utan att titta upp från lappen och receptet säger hon plötsligt ”du borde satsa på skrivandet, du skriver kul och bra”. Det känns när någon verkligen menar vad de säger och när någon säger något de verkligen menar om mitt skrivande och de är positivt, då fylls mitt hjärta av solsken, rosa moln och en oblyg mallighet. ”åh tack mormor, va glad jag blir att du tycker det är kul, du blir inte bara rädd då när du läser?” ”o ja, jag blir hemskt rädd ibland men det är roligt ibland också”.

Tack Mormor, du gjorde min dag!!!

VM i Åre

Igår köpte jag en dyr tågbiljett och åkte till Uppsala, jag gör ganska många såna ogenomtänkta saker nuförtiden. Resan tar en timme och det brukar alltid vara en trevlig timme där på tåget, jag läser, lyssnar på musik och drömmer mig bort till söderhavsöar. Väntade mig naturligtvis en sån trevlig timme även igår när jag klev på tåget men icke! Tåget var fullproppat av slimmade, hurtiga människor med rejäla jackor av gore-tex material. De låg skidor på hatthyllorna, i gångarna och alla hade polotröjor som stack upp under de rejäla gore-tex jackorna. Jag blev helt matt, i en timme var jag tvungen att sitt på tåget från Åre med skidfantaster och Anja-fanatiker. Jag skiter i Anjas medaljer, skiter i om hon är bäst i världen. Det är ju säkert sjukt roligt för henne och alla andra som bryr sig men jag gör det inte! Det hjälper inte att jag inte bryr mig för jag får de där medaljerna kastade i fejset ändå, flera gånger om dagen utan att jag bett om det! Jag vill inte veta, är rent utav riktigt less på att se hennes runda kinder inklämda i en hjälm som får henne att se ut som ett russin. Den här snubben sen då, som tog bronset, han ska man också prata om, vara glad åt fast han inte ens är bäst på sin grej, han är ju faktiskt bara trea. Jag är också trea, på jättemånga saker men inte är det någon som gläds med mig åt det.

söndag 11 februari 2007

konversationer med Roger

Jag har en god vän, Roger. Han har precis som jag begåvats med ett ganska hett temperament så vi råkar ofta ut i hårda meningsutbyten.
R – Maggan nu är du jävligt självcentrerad!
M – Va, ska DU säga att JAG är självcentrerad, du har ju ingen som helst självinsikt!
R – Du jag vet vad jag pratar om, jag har koll.
M – Ha, det är helt otroligt, du fattar ju verkligen ingenting!
Vi hittar alltid en väg ut, vi kanske låter bli att träffas på tre månader men vi hittar tillbaka och så garvar vi lite åt att vi tjafsar så mycket.

Roger är väldigt ärlig, han säger vad han tänker.
R – Varför köper du så lite godis?
M – Vadå stör det dig eller?
R – Ja men ingen köper väl så där lite, det där kan ju nästan inte kallas för en godispåse.
M – Men jag håller faktiskt på att bli tjock, får ju fan inte plats i byxorna längre.
R – Mhä ska du börja med det där igen, du är ju snygg. Du behöver inte oroa dig det.
M – ähh skit samma nu kollar vi på filmen.
R – Du Maggan, du är en 9,5 av 10 och då vet jag faktiskt vad jag pratar om!
(hrm……det var en varm sommar……förvirrad tid…………liten soffa……även de mest förnuftiga människorna måste ibland göra sina misstag………hrm)

Han har sina egna små teorier om saker och ting.
M – Jag tror att jag har träffat en snubbe.
R – Aha va kul, är ni ihop eller?
M – Öhhhh jag vet inte
R – Har ni hållit handen?
M – Öh, eh vadå, hur menar du nu
R – Ja men har ni varit ute och fikat och hållit handen?
M – Jo vi har ju fikat
R – Höll ni handen då?
M – Näääääe, det gjorde vi inte
R – Då är ni inte ihop
M – Oh jag tycker det känns lite jobbigt sånt där, hålla handen offentligt.
R – Ah jag vet det tycker jag med, skitdrygt. Är han snäll då?
M – Jo han är snäll
R – Ja men det är väl bra, det vill du väl ha, en snäll kille.
Han är en fin vän Roger, en sån där man kommer ihåg för han är så verklig och ärlig. Hoppas nu att han inte blir allt för irriterad över namnet ”Roger”, anar att han skulle vilja kalls för något tuffare med mera klös i men jag kunde faktiskt inte komma på något bättre. Som resten av min umgängeskrets så får du leva med det Roger, jag bloggar om dig, ger dig ett töntigt namn och tänjer på verkligheten för att det ska bli roligare……….

lördag 10 februari 2007

min variant av herpes

Först förstod jag inte alls vad det var frågan om, jag fick ont i magen i tid och otid och det var verkligen inte likt min mage. Jag har ju alltid haft en sån där stålmage som man kan stoppa vad som helst i utan att den klagar. När jag satt på britsen hos doktorn så förklarade han att jag hade magkatarr och att jag måste sluta röka, dricka kaffe och speciellt sluta oroa mig och utsätta mig för stress. När han sa det så förstod jag att katarren kommit för att stanna. Nu är den är väl lite som herpes, håller sig lugn långa perioder och blommar då och då ut i kaskadiska smärtor. Det är alltid när kaffedrickandet gått över styr och jag är extra nervös över livet. Det finns inte så mycket att göra mer än att skärpa mig, äta kokt fisk sluta vara en osäker fegis. Det är hög tid nu, att jag skärper mig!

fredag 9 februari 2007

hos mig

Om du har varit hemma hos mig så har du antingen våldgästat mig eller så står vi varandra ganska nära, förmodligen en blandning av båda för man brukar ju inte våldgästa folk man inte känner så väl och jag brukar in i det längsta undvika att ta hem folk även om det handlar om någon så ofarlig person som Ryssen, Robert eller Kerstin. Det finns många anledningar till att jag inte håller på med det här att bjuda hem folk, mitt rum är nästan alltid stökigt, folk undrar alltid vad som är feng shuiat och de blir så olyckliga när jag berättar att det bara är skrivbordets placering. Men den största anledningen är att jag verkligen hatar att vara värdinna! Det spelar liksom ingen roll hur nära vänner man är för om vi hänger hos mig så är det ju jag som måste veta var teskedarna är och det är jag som måste ombesörja att det finns toapapper på toan. Jag blir så trött av att vara i mitt eget hem utan att kunna slappna av för att min gäst kanske sitter där och är hungrig och bara väntar på att jag ska fråga om hon vill ha mat. När det då och då ändå kommer hit folk så brukar jag nervöst fråga om de vill ha kaffe, för det här med kaffe det kan jag ju i alla fall riktigt bra. De flesta tackar ja men en del vill bara ha te och den värsta typen vill ha bryggkaffe, herregud jag har ju ingen kaffebryggare. Jag försöker förklara espressons underbara arom och när de ser hur besvärad jag blir så brukar de låta sig övertalas. Sen dricker de plågat espresson som de egentligen inte alls tycker om. Så snälla människor, om ni nu måste komma hem till mig, lär er först att njuta av en espresso eller latte för annars vet jag inte hur jag ens ska kunna tycka det är lite att ha er här.

torsdag 8 februari 2007

finnmåttet är rågat

Förra veckan fick jag en finne i pannan, den satt ganska långt ner precis mitt i pannan så hur jag än vände och la luggen så gick den inte att dölja. Man vill ju inte va någon fåfängsnörd så jag försökte verkligen att inte bry mig om finnen, tänkte på hur stor del av min kropp som faktiskt inte var täckt av någon finne. Det gick ganska bra, herregud alla får väl en olämplig finne ibland. Men nu har det dykt upp fler och den verkliga prövningen finns på näsan, lite till höger. Ni vet hur de är, röd och lite gulgrön i mitten. Den dunkar och värst av allt är att jag ser den i ögonvrån! Var jag än går så följer den med, en liten prick i ögonvrån. Kalla mig fåfäng men jag tänker faktiskt inte visa mig ute med den här varbölden på näsan, någon måtta får det faktiskt va!!!

tisdag 6 februari 2007

ordning och reda

Struktur, hahaha, vad är det. Hur praktiserar man ordning? Jag har en stor almanacka, skriver prioriteringslistor och sätter telefonen på olika påminnelser och alarm. Men det hjälper inte, det är alltid något som kommer ivägen för strukturen. Jag får ett kreativt inspirationsryck och måste bara ta vara på tillfället och skriva dikter som jag aldrig kommer att våga visa för någon. Jag blir akuttrött, måste ligga i fosterställning och räkna spikhålen i väggen. Någon ringer och ger mig ett erbjudande jag bara inte kan stå emot. Jag gör budgetar och lägger pengar i olika kuvert och flyttar mellan olika konton men lik förbannat är jag soppatorsk två veckor varje månad. Måste alltid springa till tåget och aldrig, aldrig gör jag som jag planerat. Finns det någon kurs i självdisciplin och struktur eller borde jag kanske flytta till ett sånt där land där man inte vet om bussen kommer ikväll, imorgon eller nästa vecka?

måndag 5 februari 2007

Guds stora megafon

Igår skrev jag ett mail till en av mina feng shui lärare, egentligen skulle jag ha skrivit det där mailet för två månader sedan men jag krånglar ju gärna till det för mig själv genom att dra ut på saker och ting. I går skrev jag alltså och idag fick jag ett svar som var bättre än alla bra svar jag hade kunnat föreställa mig i min vilda fantasi. Som om det här mailet inte var nog, jag fick tillbaka några inlämningsuppgifter i skolan, jag var inte alls nöjd med dem men det var tydligen läraren. Hon var mycket nöjd till och med. Som om det inte var nog så skrev min barndomsbästis till mig idag, hon skev att hon läst min blogg och att hon tyckte jag skrev himla roligt och bra. Ibland förstår jag men ganska ofta så måste Gud ta fram den stora megafonen för att jag ska höra hur trevlig februari är. Tack Gud för det tydliga tungomålet, jag fattar nu.

söndag 4 februari 2007

Rolf

Känns som det är läge att berätta om honom nu, min stora kärlek. Till en början var han lite förlägen och rädd men ganska snabbt fann vi varandra och blev en oöverträfflig duo. Efter något år började jag träffa andra och Rolf insåg att världen var större än vår lägenhet på 31 kvm. Han visade sitt missnöje med sin livssituation genom att kissa i garderoben. De ohållbara läget ledde till att Rolf blev placerad i fosterhem, ett trevligt hem där han kunde springa fritt i gräset och upptäcka världen tillsammans med fosterfamiljens bulimikerhund. Sedan en tid planerar fosterfamiljen att flytta, hur det ska gå för Rolf och var han ska ta vägen har lett till känsloladdade diskussioner. Det är ju en väldigt pigg och trevlig katt så det skulle ju kännas bra om han slapp nackskott. Men nu har det kanske ordnat sig, jag har fått hak på den perfekta kattlyan. På bottenvåningen i mina barndomskvarter inte långt från Rolfs fosterhem. Äntligen ska jag få sova med katthår i sängen, vakna av att han klöser mig på halsen och i badrummet kommer man alltid att förnimma en svag doft av kattpiss.

torsdag 1 februari 2007

trosroulette

Jo jag vet att jag ofta skriver om underbyxor men ni kan ju alltid trösta er med att jag inte skriver om min mens eller något annat ännu mer intimt än underkläder. Grejen var att jag försov mig och missade då tvättiden imorse. Jag har haft samma strumpor i tre dagar så det här med att missa tvättiden var en smärre katastrof. Jag bestämde mig för att gå till päronen och tvätta det absolut nödvändigaste. Maskinen blir inte helt full så mamma ber mig fylla upp med resterande familjens tvätt, gör detta och dövar då också mitt dåliga miljösamvete som jag får när jag bara tvättar en halv maskin, skitlämpligt. När maskinen sen är klar och jag plockar ut den blöta tvätten så kommer Madeläne in i tvättstugan, ”har du tvättat något av mina kläder” frågar hon. ”Öhh jag vet inte tog allt som låg här” svarade jag. Problemet är det att mamma nästan varje jul och påsk köper exakt lika dana trosor till oss båda, förra hösten när jag bodde här så försökte vi skilja trosorna åt genom att jag klippte bort lapparna och Madeläne hade sina lappar kvar men det systemet har vi inte brytt oss om nu när vi inte bor under samma tak, för vi tvättar ju inte ihop längre. Förutom nu, den här maskinen, full av trosor och vi vet inte vilka som tillhör vem och hur många var och en ska ha. Jag vet inte vad som är värst, att kanske få en trosa mindre med mig hem eller att kanske gå runt i lillasysters gamla trosor. Nej det värsta är nog att hon, den lilla söta och oförstörda Madeläne kanske kommer att gå runt i mina lösaktiga trosor.

gör det!

Den 1 februari 2007 mellan 19:55 - 20:00 är det tänkt att vi människor ska
låta planeten andas ut ett ögonblick. Idén är att stänga av alla
energikonsumerande verksamhet mellan 19:55 - 20:00
den 1 februari 2007.

Därmed genomförs det första kollektiva försöket, av jordens befolkning, i
att spara energi. Förslaget kommer av Planet Alliance - där en mängd
miljöorganisationer ingår - och sammanträffar med IPCCs utkommande rapport
om klimatförändringar. Mängder av människor i massor av länder har redan
fått detta email och kommer att delta. Och ·det ända Du behöver göra är att
stänga av all energikonsumerande verksamhet i ditt hus under 5 minuter
(19:55 - 20:00 den 1 Feb).

Självklart kan du låta energin vara avstängd längre...
Besparingen förväntas bli enorm om detta sker i en stor utsträckning och vår
jord kommer att tacka oss...

M.V.Hälsningar
Din Planet
PS: Skicka vidare till dina vänner....så blir vi Flera...