I kommentarerna till Bildtinlägget så rasade min kära bloggkollega Stefan lite på Blorre och Jakob för deras tankar om det personliga ansvaret man har som människa. Som jag uppfattar det så tycker Blorre och Jakob att man måste ta sitt ansvar och låta bli nestlechoklanden.
Mina tankar kring detta handlar egentligen inte om var mitt ansvar slutar utan var det börjar. Jag uppfattar att många människor i dagens Sverige värderar ansvaret man tar utanför en själv som högre än ansvaret man har för sig själv. Vi bryr oss om nära, kära, svältande barn och klimatförändringar. Vi tar ansvar och är ”goda” människor men någonstans på vägen så tappar vi lätt bort det enda vi egentligen har ansvar för. Jag måste alltid börja med mig, det är mitt ansvar att se till att jag är lycklig och att mitt liv fungerar. Den som väntar sig att någon annan ska göra ens liv bra lär fortsätta vänta. Inte så att vi inte behöver hjälp för det behöver de flesta men det är mitt ansvar att be om den och det är alltid individen själv som i slutändan hjälper sig själv.
Ibland tror vi att vi blir bättre människor genom att göra gott. Jag tror att det är grymt farligt om vi börjar mäta vårt människovärde efter våra handlingar, du är inte ett dugg bättre om du har ett fadderbarn i Afrika. Vi är olika, orkar olika mycket och har olika intressen, det behöver vi inte värdera.
En person har bara ansvar för sig själv, finns det sen utrymme för att ta på sig en del av världens allmänna misär så är det upp till var och en. Men bara för att du har ett fadderbarn och källsorterar så betyder det inte att du slipper undan att ta hand om dig själv, det är ditt jävla ansvar att må bra och gör du inte det så är det på ditt ansvar att be om hjälp! Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
precis!
totally agree. du har helt rätt. tycker jag.
Oj, det känns som att jag borde skriva ett långt inlägg för att förklara lite mer hur jag tänker... men då får jag nog skaffa en egen blogg. Min grundtanke var nog en positiv känsla av att vi människor har frihet att påverka, snarare än en negativ känsla av att ha en massa ansvar. Jag menade inte att lägga ännu mer sten på våra gemensamma bördor. Som liberal brukar jag säga att med frihet följer ansvar, men kan man inte vända på det också - med ansvar följer frihet?
"All (konsument-) makt åt folket", liksom. Märks det att min sambo är HK-lärarkandidat? ;)
du har helt rätt!! det är så rätt att det borde sitta på min vägg!
gillar att du startar debatt, det får alla att tänka till.... ;-)
frida
Bra o intressant skrivet Maggan!
Tänkte på din formulering: "Jag måste alltid börja med mig, det är mitt ansvar att se till att jag är lycklig och att mitt liv fungerar."
Håller med. En klurig bit är ju dock när den egna lyckan, välmåendet och tillfredsställelsen hänger ihop med friheten att ta ansvar. "Det e saligare att ge än att få" sägs det ju. Jag tycker nog det. Jag får av att ge, får av att ta ansvar. Tar ansvar för mig själv genom att ta ansvar för andra! Men uppenbarligen gäller det att hålla balansen.
Blorre! Klart du ska haka på bloggtåget. Det är fint och bra så länge ansvar och frihet kan gå hand i hand, i båda riktningar. Det absurda är ändå att man kan ta oansvarigt mycket ansvar, då blir friheten ofri. Därav min vilja till nån form av gränser, även om de inte på nått sätt behöver vara statiska.
Jag testar en ny tanke: jag tror fortfarande att det ansvar vi har är obegränsat, men det ansvar vi kan ta är i högsta grad begränsat. Kan det vara så att det är skillnad mellan att ha ansvar och (kunna) ta ansvar? Nån som fattar vad jag menar? Jag är inte säker på att jag fattar själv... ;)
Jo jag tror jag fattar, och är nog beredd att hålla med om att visst kan det vara så. Har hört andra formulera sig ganska precis likadant de senaste dagarna.
Skicka en kommentar