torsdag 28 juni 2007

sommarliv

Jag raderade en kommentar på de förra inlägget och skrev sedan en egen förklarande kommentar till varför jag raderat den första.Strax efter raderade jag även min egen kommentar och vilket ämne kommentarerna rörde vet bara jag, kommentatorn (som jag gillar skarpligen, så ta det icke alls personligt hörru) och våra respektive partners. Så skall det också förbli. Jag har inte många hemligheter men den här är väldigt hemlig.

Blorre undrade sedan hur jag orkade resa och flänga runt så mycket. Svaret på den frågan är kärlek.

Jag älskar att åka tåg.

För övrigt har jag inte mycket mer att tillägga just nu, försöker packa in mig själv i rosa bomull och skydda mig själv från allt som skräms vilket för tillfället gör att jag sysselsätter mig att äta jordgubbar, läsa Stieg Larssons tegelstenar samt har kortare telefonkonferenser med närmast sörjande. Det är den årliga sommarångesten skulle man kunna säga om man var en negativ människa. Men jag är ju jävligt positiv så jag kallar det för en smärtsam men enligt Gud nödvändig utvecklingsprocess!

söndag 24 juni 2007

ett lite väl långt inlägg med detaljer och citat

Onsdag.
Jag försöker att göra det enkelt och packa lätt, eftersom det regnar bestämmer jag mig för att ta bussen till stationen. Vid busshållsplatsen upptäcker jag att jag inte fått med mig hörlurarna. Hinner inte med tåget om jag inte tar den här bussen och hinner inte hämta lurarna innan bussen kommer. Jag funderar på att skita i allt och gå hem. Bussen kommer och jag kliver på, sväljer hårt och säger till mitt inre att jag faktiskt kan transportera mig utan musik. Mitt inre är skeptiskt.

Tågresan blir ett litet helvete, försöker läsa men störs av gråtande barn längre fram i vagnen. Behöver mina hörlurar lika mycket som de gråtande barnen behöver sina nappar, mammor eller vad tusan det är barn behöver när de gråter ursinningslöst.

Det regnar inte i Uppsala, luften är varm och somrig. Känns som det var länge sedan jag var här och det slår mig att Uppsala faktiskt inte är så tokigt.

Daniel har kokat dinkelris. Han har snickarbyxor på sig och jag vågar inte säga hur fin jag tycker att han är. Sätter mig i köksfönstret och kedjeröker medans han gör klart middagen. Han frågar hur jag mår och jag försöker hitta en synonym till skit som min mun inte redan slitit ut. ”Känns det som att du bara vill dö” frågar han, jag nickar och han öppnar tyst konservburken med tonfisk.

Torsdag.
Jag åker till Stockholm, inte för att jag känner för det utan för att jag hoppas att jag kommer känna för det när jag är där.

Träffar Carin och Hanna, vi promenerar och fikar. Carin säger att hon tycker att det är väldigt queert av mig att få en diagnos som nästan bara drabbar män. Hanna berättar att hon ibland slås av att hon har ett fungerande fortplantningsorgan. Vi äter indiskt och jag gråter lite när Carin drar ut mina tankar med tång.

Till kvällen möter jag upp Marcus, vi dricker öl och pratar om allt. Han får syn på min tatuering och utbrister ”Stackars Pia, STACKARS PIA! Jag tycker så synd om henne, har inte hon varit med om tillräckligt jobbiga saker redan?”. Sen åker vi till spånga och försöker sova.

Fredag. (midsommarafton)
Att ta sig från spånga till Uppsala på midsommarafton är ingen smidig match och har man dessutom försovit sig så kan man inget annat göra än att lägga sig på en av perongens bänkar och prata om Ted Gärdestad. Det gör vi och till slut kommer tåget.

I Uppsala blir det bråttom, jag ska möta Karro och Rickard för att tas till okänd plats för midsommarfirande. Går runt i Daniels lägenhet och försöker hitta piller, cigg och mig själv. Vi tittar misstroget på varandra och börjar prata om saker som vi inte hinner prata klart om. Jag går mitt i vår första kris. Det känns som att bada med en hårtork.

Karro ser på mig, sträcker fram öl och en påse godis. Vi sätter oss i bilen och Rickard ler finurligt. När vi åkt halvvägs gissar jag rätt, vi ska till Rickards föräldrars land.

Vi åker traktor, båt och grillar. Sakta men säkert finner vi oss, både jag och Karolina med att inte vara i stan. Rickards erfarenhet och kompetens kring detta landställe fascinerar och underhåller.

Jag ringer Stina, hon och hennes kompisar härjar hemma hos mig. Hon säger att de druckit upp mitt vin och att allt är bra. Hon sjunger sångerna från vår favoritfilm för mig i telefonen.

Lördag.
Efter ännu mer grillning tar jag bussen till Uppsala, köper en McFlurry till Daniel och hoppas att denna glass ska överskugga mina brister som person.
Glasstricket verkar funka för innan jag kliver på sista tåget till Gävle så lovar han att ringa mig snart igen.

Stina hade inte alls druckit upp vinet. Jag har däremot glömt att köpa mjölk så jag tar hennes havremjölk till teet.

onsdag 20 juni 2007

världen var bättre i rosa

Mina föräldrar ska flytta till en mycket liten lägenhet, det betyder att nästan allt som står på vinden måste kastas. Ni skulle se min fenomenala mamma när hon kastar, sopsäckarna fylls i en rasande fart. Då och då sjunker hon ner på en stol med famnen full av teckningar som något av barnen gjort, hon tittar på kritstrecken och gråter lite. ”Ni kommer ju aldrig mer vara så här små.” ”Tack o lov för det” tänker jag och spejar i en gammal barnbok efter potentiella tatueringsidéer.

Men idag tog Mamma fram en låda som fick mig att minnas de där delarna av barndomen som jag glömt att prata om i terapin, de lyckliga stunderna.

Barbie.

Världen blev skimrande rosa. Jag älskar denna docka. Alla kläder med glitter och alla blonda långa hår i syntet. Stina muttrar över att hon tuggat på alla Kendockornas ben och blir smått förtvivlad när hon konstaterar att hon lekt väldigt mycket mer våldsamt med sina Barbies än vad jag gjort med mina. Jag är exalterad, bygger ihop köket och herregud va fint det är med rosa! Försöker naturligtvis hålla mig kylig och oberörd men när jag plockar upp barstolarna ur lådan så kan jag inte dölja min entusiasm längre. Om jag limmar ihop dina trasiga dockor, kan vi inte leka lite då? Snälla Stina!

Tydligen kan även en åttaåring bli röksugen för det blev jag när jag går ut ur rummet och ner på gården för att ta ett bloss så kommer verkligheten ifatt. Jag är nästan halvvägs till femtio och jävligt svårmodig. Ångesten ryker ur öronen och jag håller eventuellt på att utveckla svår bitterhet för att jag inte gjort något vettigt med livet.

Just det där har vi henne, Emeli.

Men idag var en halvtimme skimrande rosa och nu minns jag att så traumatiskt jävlig var ju faktiskt inte min barndom. Jag ska sluta skylla på den, barndomen alltså.

måndag 18 juni 2007

Telefonsamtal med Daniel

Daniel – Men snuttis, ska du inte komma hit då?
Emeli – Nää
Daniel – Jo men är det inte bra om vi träffas då, ska jag komma till dig då?
Emeli – Men Daniel du fattar inte, jag har ju grinat typ hela dagen?
Daniel – Och?
Emeli – Ja men jag är ju tråkigaste tjejen som finns!
Daniel – Men du är ju alltid snygg, du behöver inte vara något mer.

lördag 16 juni 2007

Emeli rasar på en bekant

Tänkte skriva ett pretentiöst och allvarligt inlägg om psykisk ohälsa, psykofarmaka och självinsikt. Men jag är ack för rosenrasande för att kunna samla tankarna och hålla känslorna på avstånd.

Anledningen till att jag rasar är vad som hände när jag tidigare idag sprang på en bekant på stan. Han har en sån där syn på tillvaron som får mig att vilja bajsa oralt och kräkas analt!

Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och jag försöker svara svävande utan att uppmuntra honom till att ställa följdfrågor. Som jag befarade så fattade bekanten inte vinken, han fortsätter fråga gång på gång hur jag mår, vad jag gör och vad jag ska göra till hösten.

Tillslut orkar jag inte försöka längre, jag mår skit säger jag. Han ställer naturligtvis följdfrågor och blandar upp dem med ”välmåendetips”. Nu tappar jag fattningen fullständigt, bland det värsta jag vet, är när folk tror att jag har en livskris. Jag har ingen jävla livskris, jag är en! Eller rättare sagt, det man menar när man pratar om livskris har för mig pågått de senaste 23 åren.

Sen börjar människan prata om mediciner och han säger att han egentligen inte tror att man behöver dem, man ska meditera och söka sig själv istället.

Om jag bara hade haft ett vapen så jag fick skjuta mig i benet.

Det märkligaste och absolut jobbigaste med den här personen är att han verkar beundra mig på något perverst vis. Som han själv uttryckt det ”tycker att jag verkar ha kommit väldigt långt i min personliga utveckling trotts att jag är så ung”. Känns nästan som att han tycker att jag borde vara tacksam för jag mått så dåligt och på så vis lärt mig så mycket.

Ingen självinsikt i världen väger upp den smärta jag försakat min familj och den pina mitt liv varit och är.

Jag provar en medicin som jag, om den fungerar kommer att behöva äta för resten av mitt liv. Det är ingen enkel och bekväm lösning istället för den djupa mediterande vägen.

Ja jag vet vad ni tänker, det ju svårt att förstå Emeli, du ser faktiskt väldigt frisk ut för att vara sjuk.

Men man behöver väl inte vara speciellt personligt utvecklad för att förstå att saker inte alltid är vad de synes vara?!

Alla har vi våra personliga helveten och mitt är inte värre än min bekants eller någon annans. Jag vill inte byta liv (vem försöker jag lura nu, mig eller er) eller vara någon annan än den jag är. Men så länge jag inte frågar dig, tala inte om för mig vad mitt problem är, innebär eller hur jag ska meditera mig ur det!

torsdag 14 juni 2007

Han ångrade sig

Tar ett par steg framåt och försöker känna exakt precis hur det känns.

Det gör ont.

För ont.

Kånkar på en gammal zinkbalja hon hittade i förrådet. Ställer den på gräset bredvid säckarna med jord. Anstränger sig för att känna dofterna från kryddplantor och luktärter, Försöker hitta en sinnesstämning som inte äter upp henne levande.

Han ångrade sig, vill inte ha henne längre. Hon vet att han är ett pucko, en rädd och sorglig jävel. Hon är värd bättre men när han går förbi skälver kroppen och hon måste bita sig hårt i läppen för inte skrika rakt ut.

Han vill inte ha henne längre och livet gör nu så ont att hon definitivt tappat fotfästet om hon nu hade ett innan.

Gräver med fingrarna i jorden, sätter plantorna i baljan och plattar till. Betraktar sina händer, jorden under naglarna och så tappar andan. Står inte ut med att hon måste stå ut.

Han verkar oberörd men hon önskar att det inte är sant, hoppas att han känner något när han tänker på henne.

Borstar av jorden från handflatorna, tänder en cigarett och sluter ögonen.
Känns som att hon försvinner, tynar bort i allt det onda. Synd att hon inte kan njuta av dofterna från den nyplanterade zinkbaljan.

Hör hans röst en bit bort, han håller sig på avstånd. Vill be honom gå längre bort, till Kina eller åtminstone Nordnorge.

Önskar att han kom tillbaka, höll henne hårt i sina armar och aldrig släppte taget igen.

Men han lämnade henne.

Kvar sitter hon vid en nyplanterad zinkbalja och det gör för ont för att det faktiskt ska kännas.

onsdag 13 juni 2007

tankar i juni

Förra veckan sprang min bästis på min kille på stan. Hon berättade för honom att hon skulle spela schack min sin kille senare på kvällen. Ibland spelar de badminton också men hon vinner sällan då eftersom han är så mycket längre än henne. Sen sa hon att det verkar som att jag och Daniel bara dricker när vi träffas. Jag antar att Daniel sa ja.

Fick en fin skrivbok med posten idag, den var från Frida. Hon är så vänlig!

Hjälpte Pappa med att bära innertak för en stund sedan. Det kallas för träullit, tycker att det är skitfult och det har jag sagt till Pappa men han tycker om det och det är ju han som ska bo under taket så det är väl inte mer än rätt att ha träullit om man gillar det. Sen fick jag en glass av Pappa, då åt jag den med påträngande skräck över att jag skulle bli tjock. Nu försöker jag dricka bort tjockheten med te.

I morgon är sista gången jag har terapi innan terapeuten går på semester, hatar att han behöver semester och jag hoppas verkligen att han vilar upp sig för när han kommer tillbaka så kommer vi ha MYCKET att prata om.

måndag 11 juni 2007

Danil äter mammas potatis (på en bädd av salt)

Träffade Blorre och Kajsa i fredags, ett urtrevligt par. Jag beklagade mig lite över att det faktum att Daniel ännu inte träffat mina föräldrar och att jag snart inte kan tygla min mammas oerhörda nyfikenhet kring honom längre.

De rådde mig att göra pinan kort, få det gjort snabbt och snart. Som att rycka ett plåster sa de och de borde ju veta, superparet Blorre och Kajsa.

Så igår gjorde vi det, åt söndagsstek hos föräldrarna.

Skakad av upplevelsen gick vi sedan under allvarsam tystnad hem. Men så efter några minuter öppnade Daniel munnen och sa ”bra att Tor och Stina var där, de är bra”. Då blev jag våldsamt kär.

Det är klart att man gärna ser att det funkar med föräldrarna men funkar det inte med Tor och Stina då är det ju faktiskt nästan ingen ide att fortsätta.

Men det ser ju lovande ut det här, Daniel har även börjat öva på att ropa ”Råååååoålf” med den speciella tonartshöjningen jag utvecklat.

torsdag 7 juni 2007

tack för responsen

Jag har ett litet dåligt samvete för att jag varit så kass på att svara på era kommentarer på den sista tiden. Svarar på de senaste här och nu!

Martin - jag blev så glad att jag fick sömnsvårigheter! Tack! Svaret på din fråga är att jag hoppade av gymnasiet i tvåan med nästan inga betyg alls, har sedan i perioder läst in kurser på komvux. Anmärkningsvärt är kanske att jag började läsa Svenska A fyra gånger innan jag fick betyg i kursen. Hela grundskolan fick jag extra hjälp för mina läs och skrivsvårigheter, svenska har aldrig varit min grej.

Blorre - haha, du min trogna läsare och kommentator!

Märta - Fining, tack!

Frida - lakritsfiskar, praliner, colaflaskor, allt med nogat men framför allt vaniljfugde! Cyberkram mottages med varm hand.

Sen undrar man ju lite var bonanza kid har tagit vägen.....

onsdag 6 juni 2007

en stark känsla av ledsenhet

Det var en helt vanlig skitsak. Men jag blev så ledsen, så urbota tokbedrövad.

Övertygad om att jag behövde dö, för så här ledsen kan man inte vara.

Började fundera på begravningen, vilka kommer komma, vilka kläder kommer jag ha på mig i kistan och vilken musik kommer de att spela? Säkert flera Winnerbäcklåtar, hoppas de väljer någon låt med Robyn också, inga psalmer utan mer personlig begravningsmusik vill jag ha!

Blev naturligtvis inte gladare av att tänka på min begravning. I stunden tyckte jag ändå att det var högst logiskt att grunna lite på eftersom det allt som oftast blir en begravning efter att man dött.

Sträcker mig efter telefonen, vet ju vad jag ska göra nu. Behöver inte leva, ska bara ringa lite innan jag dör. Jag betar av numren på nöd-nummer–listan, tredje personen svarar. Tårkanalerna fylls och svämmar över, fylls och svämmar över. Jag är så sjukt olycklig.

En sak i taget, inte tänka på döden och absolut inte på livet. Tar en dusch och låter badrumslampan vara släckt, för inte fan ska jag behöva se på mig själv naken nu, det finns bekymmer så det räcker.

Har inte slutat gråta, det var en helt vanlig skitsak.
Men jag dör inte, det har jag ju aldrig gjort.

lördag 2 juni 2007

Danmark - Sverige EM-kval

Fotbollsblogg med ständig uppdatering under matchen!

20.00 Just nu är det jag, pappa, en påse chips och folköl.
Har aldrig gillat Linderoth, han verkar så enormt tråkig men jag måste nog erkänna att jag tycker Lagerbäck gör det bra när han inte tar hänsyn till spelares humor och en rolig uppsyn när han gör startelvan.

20.07 Chipsen är snart slut och fräschingen Elmander gör mål!

20.21 Isaksson gör en tjusig räddning och pappa ropar "BRA ISAK, BRA ISAK". Petter Hansson, med det märkliga håret gör mål på frisparken, nu börjar det kännas härligt det här.

20.26 När Elmander gör sitt andra mål så skrattar pappa åt att kommentatorerna nästan gråter av glädjechock.

20.34 Danmark pillar in sitt första mål. Pappa renar chipspåsen från de sista smulorna och säger att "aja men det hade ju varit konstigt om de INTE gjorde något mål någon gång".

20.40 Jag tycker att Chippen har töntat ner sig lite, utseendemässigt alltså. Men även här får jag erkänna att Lagerbäck gör det bra när han inte tar ut spelare efter deras snygghetsfaktor.

Under pausen
Pappa bjuder mig på ölkorv men där går min gräns för hur många typiskt manliga grejer jag kan göra samtidigt! Morfar meddelar per sms att han följer bloggen med spänning och nu har ölen bytts ut mot mineralvatten.

21.15 Min läpp är bedövad av snuset, känns jättekonstigt. Matchen börjar bli spännande, på ett oönskvärt sätt. Danmark börjar repa sig och Sverige liknar elva förvirrade höns.

21.19 Danmark gör sitt andra mål, fy tusan! Så jävla orätt!

21.22 Pappa tycker att Chippen borde bytas ut nu. Det är väl lika bra, han ser ju ändå bara töntig ut.

21.30 Pappa kan inte släppa det här med att Chippen borde ut men han vet inte vem som ska ta hans plats. Elmader, den fräscha hjälten byts ut mot Rosenberg. Chippen är kvar på plan, hur tänker han den där Lagerbäck?

21.33 ALLA JÄVLA SVORDOMAR OCH KÖNSORD SOM FINNS! Danmark gör sitt tredje mål

21.38 Allbäck går ut och in kommer någon Kennedy, varken jag eller Pappa känner igen honom. Vem är det, bottenskrapet eller en doldis? Herregud så spännande Kenny.

21.42 Pappa säger "Jag undrar vad Chippen har för speluppfattning, tror inte han har någon speluppfattning. Han väntar bara på en löpboll han" Jag lägger in en snus under andra sidan läppen.

21.46 straffspark, Rosenberg och hej hallå

21.47 Domaren bryter matchen och nu behöver vi mer vatten och mer snus! En supporter har tagit sig in på planen och öhh är det över nu eller?

21.54 Programledarna vet inte vad de ska ta sig till. Mamma kommer in i vardagsrummet, hon gillar skandaler och sånt. Själv är jag av åsikten att matchen verkligen borde spelas klart, de är de sista minuterna som räknas, som är spännande på riktigt!

21.57 Domarna avslutar matchen, det blir 0-3 till Sverige, skandalen är ett faktum och jag känner mig snopen, de sista minuterarna blev aldrig spelade men Sverige vann, på ett märkligt vis...

Pappa är tyst, säger ingenting men jag ser på honom att han är mycket ledsen.

fredag 1 juni 2007

viktigt samtal

Jag ringer till Karolina och berättar att jag har gått upp i vikt, säger det med sådant allvar att det kunde vara det viktigaste jag berättat för henne det här året. Hon säger ”mhm” som om det var det viktigaste hon hört mig säga det här året.

Det är så skönt att någon förstår vikten av att jag lagt på mig.

Att Karolina sedan lyckas vända på hela steken och övertyga mig om att jag faktiskt ser smalare ut än vanligt och att detta säkert beror på att jag blivit äldre (här tar hon upp Kylie Minogue som ett levande exempel på en person som fått helt nya former med åldern) är inget annat än genialiskt.