Kålabjörnen och Robert

Mellandagstider är bråda tider för en person som fortfarande bor kvar i den lilla barndomsstaden. Alla som flyttat härifrån för att pröva lyckan i någon av världens större städer kommer hem för att fira jul med sin familj, på annandagen börjar smsen trilla in. Hej Maggan, jag är i stan, vill du ta en fika? kram en gammal kompis från förr. Jag fyller snabbt stammiskortet på Waynes. Fast det här året blev det inte så, jag har bara träffat två av de gamla kompisarna från förr, men de två kommer också vara tärnor på mitt bröllop. Så fina polare är de. Det är lite märkligt hur man inte blir av med en del, de har liksom slemmat fast sig på hjärtat och ett halvårs uteblivna telefonsamtal, mail och fikan spelar ingen roll, vi tar upp tråden där vi släppte den sist. Hur gick det med den där killen, jasså han var en skit, ja jag sa ju det. Det känns som hundra år sedan vi satt i någon av päronens källare och tittade på film, men i hjärtat har tiden sått stilla för de känns fortfarande så nära och skitviktiga. Jag blir lite förvånad när vi skrattar ihop, har vår humor inte utvecklats alls de senaste tio åren?! Nej den har väl inte det och vi blir nog inte av med varandra för vi hittade ett superslemm när vi satt där i päronens källare, Karlssons klister för vänskap. Det känns utomordentligt fint att de bästa från barndomen fortfarande är något levande. Fler tonårspolare till folket!!!