möte med farmor

Min farmor och jag är olika på många vis. Hon har glasögon, det har inte jag. Farmor har finporslin, det har inte jag. Min dator är en av mina mest använda prylar, farmor har ingen dator. Men jag kommer ihåg en gång, hur vi möttes så där knivskarpt och båda förstod varandra helt och fullt. Farmor driver tillsammans med sina väninnor en second hand butik på bottenvåningen av farfar och farmors hus. Det är för röda korsets räkning och välgörande ändamål, för det är ju så många som har det så hemskt ute i världen. Varje gång vi hälsar på farfar och farmor lägger jag och min syster ner en ansenlig tid på att gå igenom hela affären, vi går systematiskt igenom varje plagg och kaffekopp i jakt på otroliga fynd som Pappa sedan får vara så snäll att betala. En gång hängde den bara där, Armani koftan. Jag blev alldeles till mig, min syster fattade inte hur bra koftan var och mamma var det inte ens någon ide att försöka dela glädjen med. Men när farmor såg koftan i min famn och sedan mötte min blick, då förstod jag att någon förstod. Farmor nickade belåtet och under andakt konstaterade vi att detta var ett fynd man inte gör varje dag. Hon spände ögonen i mig och jag nickade, hon förstod att jag skulle vårda koftan med själ och hjärta och inte kasta den på golvet som jag brukar göra med mina kläder. Där stod jag i en liten butik i väsernorrland med världens fynd och jag var inte ensam, för farmor med glasögon och finporslin förstod detta som ingen annan i familjen insåg. Armani koftan för 40 kronor.