första dagen 2007

Jag håller inte på med bilder på bloggen, min grej är ord men den här bilden kan inte förklaras i ord, ni är helt enkelt värda att se den. Kulturkrocken mellan min och Ryssens världar, om Rickardo, Robert och Jimpa kan mötas i mitt kök då borde inte världsfreden vara en utopi utan en fullt realistisk teori.


Jag försöker upprätthålla en viss kvalité här i mina texter, det betyder att bloggar inte skrivs i onyktert tillstånd, men nu kan jag inte låta bli, det här måste berättas nu även om jag är lite på lyset och även om klockan är 03.36.

När Ryssen avslutat mitt påbörjade chokladprojekt så konstaterar vi lugnt att varm chokladpudding inte alls var lika lyxigt och gott som namnet det låter. Klockan börjar närma sig tolvslaget och psykobillykillarna vill nu verkligen gå till den där klubben (monster, i källaren på nivå) som Ryssen pratat så mycket om. Vi tar oss ut på stan och tuppkamsfolket försvinner med Ryssen i på monster. Jag och Robert tar en runda runt bocken och tittar på fyrverkerierna och för fulla tonåringar. Vi ringer bröder och sushimama sen blir klockan tolv och allt känns precis som nyss fast det är ett nytt år (jag blir lika besviken varje gång). Vi slinker in på hårdrocksklubben eller slinker in och slinker in, de kostade oss 100 kronor var, vilken rån! Ryssen och jag dansar, precis som på den där gamla goda tiden när vi var stammisar här på hårdrocksklubben, fast mellan headbangandet konstaterar vi att vi nu är lite snyggare och mycket lyckligare. Efter en timme drar jag och Robert hem till sista glöggslurken. Robert laddar hem Saddam Husseins avrättning, ja som jag sa, han är som en jobbig bror. Mamma och Pappsen är online på msn (vilka föräldrar håller på med msn 01.30 mitt i natten), vi pratar om kvällen och jag retar pappa för hans ålder, han hytter med näven mot webbkameran. Ungefär nu ringer Ryssen ”hej Maggan, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men jag har råkat köra in skaftet på din kam i mitt knä, kan du komma hit och hjälpa mig tror du”. Robert avslutar på ett pedagogiskt vis konversationen med päronen och vi springer ner på hårdrocksklubben för att lösa kam-i-knä-situationen. Jimpa är tydligen en hejare på sjukvård för han har gjort sig illa själv många gånger plus att hans mamma är sjuksköterska. Han ställer diagnosen nervskada. Ingen ide att åka till akuten nu, vi kommer att bli sittande i väntrummet till klockan nio imorgon. Hela det omaka gänget bestämmer gemensamt att Ryssen nu bara ska hem och sova. Rickardo får i uppgift att bära Ryssen, jag hejar på och Jimpa går bakom utifall att något skulle hända. Jag skickar hem Robert, de roligaste är nog liksom slut nu. När vi kommer hem upprepar Ryssen ”Maggan, vem kör in en kam i knäskålen?”. Jag svarar ”du älskling, du gör det” ”men jag gör ju knägympa, va ska det vara bra för om jag ska hålla på och köra in din kam i min knäskål?”. Jo ni förstår att Ryssen är en av de där få människorna som faktiskt följer sjukgymnastens råd, hon gör alltså speciella knärörelser efter ett speciellt schema som hon fått av en sjukgymnast.

Nu har alla mina gäster somnat och jag ska själv ta mig årets första lur. Tack och god natt.