hemma

Hundkorgens galonaktiga tyg är lagat med silvertejp. Moccabryggaren går varm och det märks på stereons volym att föräldrarna är bortresta. Sitter i kökssoffan som brukar upptas av pappa. Han brukar ligga här och titta på mamma medans hon lagar mat och sen är det han som gör kaffet efter maten.

Känner mig inte som hemma, är det för att mitt gamla rum gjorts om till någon slags kreativ verksstad där penslar och verktyg trängs med pärmar innehållande gör-det-själv artiklar? I vardagsrummet hänger ett stort fotografi på Emeli 1 år, känner inte igen mig själv, jag hade stora ögon och inget hår på huvudet.

Man kan tänka att det här är det slutgiltiga steget in i vuxenlivet, att inte känna sig hemma i sitt föräldrahem. Men mitt nya lägenhet känns inte heller som hemma.

Falukorv och makaroner till lunch, jag påpekar för min bror att han inte kan steka alla korvskivorna samtidigt, stekpannan är för liten. Han tycker att jag ska koncentrera mig på att göra sallad istället, det känns som hemma, syskongnabbet.

Jag är här för att mina syskon kanske behöver mig vid en eventuell krissituation och för att det finns lyxvaror som hård ost och vaniljyoghurt i kylen. Fast det är egentligen inte sant, i själva verket är det jag som behöver komma hem. Kökssoffan och fotografiet på en skallig bebisversion av mig känns kanske inte som hemma men att småtjafsa om vem som ska gå ut med hunden och hur många korvar som får plats i stekpannan, det är hemma.

Finns kanske ingen plats jag känner mig hemma på men det finns människor jag känner mig hemma med.