de galnas korridorer

För ett par år sedan blev jag lite kompis med en kvinna, hon är dubbelt så gammal som mig och gillar fågelskådning men vi fann ändå varandra där i de galnas korridorer. Jag minns att vi pratade mycket om Abisko. Hon har kämpat för sin överlevnad i nästan 50 år. Det blev ett kärt återseende när vi sprang på varandra idag.
- Nej men hej Emeli! Hur är det med dig?
- Åh, hej! Jävligt rörigt, de byter diagnoser på mig, ska göra någon ny utredning bla bla
- Jaha, men är inte det lite kul då, jag har haft samma jävla problem sedan 1985, skulle gärna byta ibland.
- Hahahaha, jo det har du ju rätt i, omväxling förnöjer ju faktiskt.
Vidare berättar hon att hon nu inte har någon ambition om att ta sig ut i arbetslivet. Har försökt så många gånger och det har alltid slutat i katastrof, hon pallar helt enkelt inte. Hon berättar att hon tycker det är nog med att laga mat, städa sin lägenhet och ta hand om sig själv. Hon trivs med att vara mycket ensam och titta på fåglar. Hon är inte frisk men hon har näsan över vattenytan och verkar förlika sig med detta, att hennes liv kommer förbli så.

Vi bryter väl alla ihop någon gång i livet, blir deppiga, hysteriska eller bara väldigt oroliga. Börjar i terapi, gärna kognitivt för det ska ju vara så bra. En tablett för sömn och en för att höja seroteninhalten i hjärnan. Vet inte riktigt vad som händer sen men jag antar att man börjar arbetsträna och lyckas tända tillräckligt många ljus för att livet ska bli genomförbart. Det är många som kommer och går genom de galnas korridorer. Sen finns de dom som inte riktigt tar sig där ifrån, de som inte hittar tillräckligt med ljus. Jag är så rysligt rädd för att inte hitta alla ljus som behövs, för att om 25 år vara tvungen försona mig med att jag är en av dem, som aldrig tar mig ifrån de galnas korridorer.