tisdag 27 februari 2007

livscoaching från Karl-Philip

Jag har alltid trott att jag vet bättre än mina syskon, inte för att de är dumma eller för att jag är speciellt smart (jo jag tror egentligen visst att jag är speciellt smart men sånt erkänner man ju inte) utan bara för att jag är äldre och det känns så himla naturligt att tala om för dem hur de ska leva sina liv, som om mitt lite längre liv var så grymt framgångsrikt och jag sitter på någon universell sanning om hur man ska göra för att bli lycklig.

Döm av min förvåning när min bror idag öppnade munnen. Det gör han ju väldigt ofta men det var vad som kom ut ur munnen som fick min värld att gunga. Han deklarerade högljutt och skarpt hur han uppfattade min relation till mamma, den var inte så bra, riktigt onormal till och med. Jag borde klippa av navelsträngen och skaffa mig ett liv. ”skärp dig och blanda inte in morsan i allt hela tiden”.

Tack vare min begåvning i retorik och min naturliga auktoritet som storasyster så lyckades jag ta mig ur debatten utan att tappa ansiktet och falla pladask. Men nu sitter jag här och inser att han har en poäng, han har till och med helt rätt. Det är väl bara att vänja sig, det är inte bara jag som vet hur han ska leva sitt liv, han vet hur jag ska leva mitt!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bröder är kloka och värda att lyssna på. Fråga mina systrar...

Tack för omtanke. Gillas.

maggan sa...

stefan - hihihi, jo jag börjar förstå det nu.