20 februari

I morse tänkte jag att idag ska jag ha kjol, den kortaste! Jag är värd det, att känna mig lite fin eftersom jag var så himla ledsen igår, idag ska jag göra det bättre. Det snöade, inte bara snöade utan verkligen snöade! Såg inte mer än två meter framför mig och ibland kom det snöflingor i ögonen och då såg jag inget alls. Men kjolen satt där den satt för ska man uppmuntra sig så kan man faktiskt inte ta hänsyn till sånt som väderlek. Det var möte på Försäkringskassan och jag krängde gladeligen av mig kappan för att alla (mamma och handläggaren på F-kassan) skulle se hur fin jag var i kjolen. Vet inte säkert hur het jag var eftersom alla närvarande redan hade mitt telefonnummer, men jag kände mig läcker!

När mötet var avslutat och ingen fått ut något vettigt av att vi möttes så hade jag stund för mig själv på stan. Köpa en ny kjol, det är väl lika bra, så här dagen efter den mycket besvärliga dagen. Jag avverkar affärerna kring centrum, rea på rean är ju rysligt lämpligt! Jag blir lite vågad, plockar på mig en trave klänningar och går in i provhytten. Varför gör man sånt? Varför står det inte en liten person utanför draperiet och skriker ”om du genomför den här mycket dålig iden som du har så kommer resten av din dag att vara fördärvad”? Det som jag såg där i provhyttens speglar kan omöjligt ha varit jag, det var så blekt och sladdrigt. Med ett mycket sargat självförtroende lommade jag ut ur provhytten, hängde tillbaka klänningarna på helt fel ställe (döm mig inte, jag är ju blek och sladdrig). Gick till te-boden och köpte två hekto te för när man åker den här berg o dalbanan som kallas för livet då måste man värma sig emellanåt!