torsdag 14 juni 2007

Han ångrade sig

Tar ett par steg framåt och försöker känna exakt precis hur det känns.

Det gör ont.

För ont.

Kånkar på en gammal zinkbalja hon hittade i förrådet. Ställer den på gräset bredvid säckarna med jord. Anstränger sig för att känna dofterna från kryddplantor och luktärter, Försöker hitta en sinnesstämning som inte äter upp henne levande.

Han ångrade sig, vill inte ha henne längre. Hon vet att han är ett pucko, en rädd och sorglig jävel. Hon är värd bättre men när han går förbi skälver kroppen och hon måste bita sig hårt i läppen för inte skrika rakt ut.

Han vill inte ha henne längre och livet gör nu så ont att hon definitivt tappat fotfästet om hon nu hade ett innan.

Gräver med fingrarna i jorden, sätter plantorna i baljan och plattar till. Betraktar sina händer, jorden under naglarna och så tappar andan. Står inte ut med att hon måste stå ut.

Han verkar oberörd men hon önskar att det inte är sant, hoppas att han känner något när han tänker på henne.

Borstar av jorden från handflatorna, tänder en cigarett och sluter ögonen.
Känns som att hon försvinner, tynar bort i allt det onda. Synd att hon inte kan njuta av dofterna från den nyplanterade zinkbaljan.

Hör hans röst en bit bort, han håller sig på avstånd. Vill be honom gå längre bort, till Kina eller åtminstone Nordnorge.

Önskar att han kom tillbaka, höll henne hårt i sina armar och aldrig släppte taget igen.

Men han lämnade henne.

Kvar sitter hon vid en nyplanterad zinkbalja och det gör för ont för att det faktiskt ska kännas.

3 kommentarer:

blåvalen sa...

Uj aj vad sorgligt men så vackert skrivet. Det gör ont också att läsa.

Ida sa...

maggan. min vän.

Magnus sa...

Ingen borde behöva stå ut med att stå ut!