världen var bättre i rosa

Mina föräldrar ska flytta till en mycket liten lägenhet, det betyder att nästan allt som står på vinden måste kastas. Ni skulle se min fenomenala mamma när hon kastar, sopsäckarna fylls i en rasande fart. Då och då sjunker hon ner på en stol med famnen full av teckningar som något av barnen gjort, hon tittar på kritstrecken och gråter lite. ”Ni kommer ju aldrig mer vara så här små.” ”Tack o lov för det” tänker jag och spejar i en gammal barnbok efter potentiella tatueringsidéer.

Men idag tog Mamma fram en låda som fick mig att minnas de där delarna av barndomen som jag glömt att prata om i terapin, de lyckliga stunderna.

Barbie.

Världen blev skimrande rosa. Jag älskar denna docka. Alla kläder med glitter och alla blonda långa hår i syntet. Stina muttrar över att hon tuggat på alla Kendockornas ben och blir smått förtvivlad när hon konstaterar att hon lekt väldigt mycket mer våldsamt med sina Barbies än vad jag gjort med mina. Jag är exalterad, bygger ihop köket och herregud va fint det är med rosa! Försöker naturligtvis hålla mig kylig och oberörd men när jag plockar upp barstolarna ur lådan så kan jag inte dölja min entusiasm längre. Om jag limmar ihop dina trasiga dockor, kan vi inte leka lite då? Snälla Stina!

Tydligen kan även en åttaåring bli röksugen för det blev jag när jag går ut ur rummet och ner på gården för att ta ett bloss så kommer verkligheten ifatt. Jag är nästan halvvägs till femtio och jävligt svårmodig. Ångesten ryker ur öronen och jag håller eventuellt på att utveckla svår bitterhet för att jag inte gjort något vettigt med livet.

Just det där har vi henne, Emeli.

Men idag var en halvtimme skimrande rosa och nu minns jag att så traumatiskt jävlig var ju faktiskt inte min barndom. Jag ska sluta skylla på den, barndomen alltså.