lördag 16 juni 2007

Emeli rasar på en bekant

Tänkte skriva ett pretentiöst och allvarligt inlägg om psykisk ohälsa, psykofarmaka och självinsikt. Men jag är ack för rosenrasande för att kunna samla tankarna och hålla känslorna på avstånd.

Anledningen till att jag rasar är vad som hände när jag tidigare idag sprang på en bekant på stan. Han har en sån där syn på tillvaron som får mig att vilja bajsa oralt och kräkas analt!

Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och jag försöker svara svävande utan att uppmuntra honom till att ställa följdfrågor. Som jag befarade så fattade bekanten inte vinken, han fortsätter fråga gång på gång hur jag mår, vad jag gör och vad jag ska göra till hösten.

Tillslut orkar jag inte försöka längre, jag mår skit säger jag. Han ställer naturligtvis följdfrågor och blandar upp dem med ”välmåendetips”. Nu tappar jag fattningen fullständigt, bland det värsta jag vet, är när folk tror att jag har en livskris. Jag har ingen jävla livskris, jag är en! Eller rättare sagt, det man menar när man pratar om livskris har för mig pågått de senaste 23 åren.

Sen börjar människan prata om mediciner och han säger att han egentligen inte tror att man behöver dem, man ska meditera och söka sig själv istället.

Om jag bara hade haft ett vapen så jag fick skjuta mig i benet.

Det märkligaste och absolut jobbigaste med den här personen är att han verkar beundra mig på något perverst vis. Som han själv uttryckt det ”tycker att jag verkar ha kommit väldigt långt i min personliga utveckling trotts att jag är så ung”. Känns nästan som att han tycker att jag borde vara tacksam för jag mått så dåligt och på så vis lärt mig så mycket.

Ingen självinsikt i världen väger upp den smärta jag försakat min familj och den pina mitt liv varit och är.

Jag provar en medicin som jag, om den fungerar kommer att behöva äta för resten av mitt liv. Det är ingen enkel och bekväm lösning istället för den djupa mediterande vägen.

Ja jag vet vad ni tänker, det ju svårt att förstå Emeli, du ser faktiskt väldigt frisk ut för att vara sjuk.

Men man behöver väl inte vara speciellt personligt utvecklad för att förstå att saker inte alltid är vad de synes vara?!

Alla har vi våra personliga helveten och mitt är inte värre än min bekants eller någon annans. Jag vill inte byta liv (vem försöker jag lura nu, mig eller er) eller vara någon annan än den jag är. Men så länge jag inte frågar dig, tala inte om för mig vad mitt problem är, innebär eller hur jag ska meditera mig ur det!

Inga kommentarer: