onsdag 18 juli 2007

jag tänker

Det ringer, hela tiden ringer det.

Jag svarar, för det mesta.

Till och med doktorn ringer, då vet man att det är på allvar.
Han pratar om fler mediciner och jag säger att de biter nog inte på mig.

Vill bara skriva något om hur det är men det blir bara knasigt, som jag ungefär, knasig och knastrig ut i hårtopparna.

Åt vaniljfudge idag, för att det skulle kännas lite roligare. Men de tog ju snart slut, vaniljfudgen. Ibland känns det lite roligare, jo det gör det väl ändå.

Och så gråter jag utan tårar, förstår att det alltid kommer vara så. Småroligt och torra tårar.

Hur finner man ro i det? Vilket gym går man till för att träna sig så stark att man orkar?

2 kommentarer:

rymdvarelse sa...

Jag tycker inte att du verkar kansig alls. Men det kanske bara betyder att jag är knasigare, vem vet. Din blogg är hur som helst klok och fin och lyser upp min vardag så jag kan inte tro annat än att du också är klok och fin. Jag tycker du ska tro det om dig själv också.

Märta sa...

Man går till närmaste videobutik och hyr Me and you and everyone we know, eller för all del, Köp den och se den tusen gånger. Världens mysigaste film, fin känsla i magen.

(Förresten, jag ber om ursäkt för att jag inte ringt tillbaka då jag sist missade ditt samtal. Men telefoner är en väldigt jobbig grej för mig.)