Ni vet den där känslan av meningslöhet. Ibland är den så påträngande, total och fullständig. Man blir i det närmsta förvånad över att hjärtat fortsätter pumpa runt blodet i ådrorna, märker inte kroppen hur tröstlöst och onödigt allt är?
Nyper mig själv i låret för att känna något annat.
Det är sannerligen inte lätt när det är svårt och man försöker ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du är väldigt långtifrån onödig.
Jag tycker det känns som du är nödvändig.
tack, då litar jag på dig ;)
Skicka en kommentar