Som min terapeut skulle sagt -Hur kan du jobba på det här då?

Ibland känner man kärlek, stark kärlek för någon annan.
Det är så fint, när man fylls av en varm känsla och blir lycklig över att en annan människa finns.

Att just jag har just den här fantastiska människan i mitt liv.

Det händer ganska ofta när jag känner den här känslan att jag liksom snetänder på den. Jag börjar skämmas och känna mig dum. Blir orolig för att jag inte är värd den här personen och att jag inte är snäll nog mot den. Jag är förmodligen för självcentrerad, jag ser inte att han/hon håller på att tröttna på mig. Jag har inte tagit hand om kärleken och relationen.

Det spelar liksom inte någon roll om det är mina syskon som stått ut med mig hela livet eller en nyare vän. Jag blir så rädd och övertygad om att jag inte tagit hand om kärleken, är inte egentligen värd den.