Påskmiddag i föräldrarnas nya hus ute på landet. Det snöar på ett sätt så det inte undgår någon. Vi äter sill, ägg och dricker kaffe till mormors daimtårta. Helt okej trevligt, som det brukar vara.
Men det dröjer inte så värst lång tid innan vi känner oss färdiga med dålig täckning på mobilen och längtar hem. Det är inte så långt in till stan, bara två mil och vi kan åka med Morfar och Mormor.
Sikten sträcker sig dryga metern framför motorhuven och vi har inte tajmat plogbilen.
Som små tysta ljus sitter vi i baksätet och ångrar djupt att ingen av oss fått tummen ur arslet och fixat körkort. Även om vår Morfar är fräsch för sin ålder så är han ändå över 80 år.
Egentligen snöar det på ett sånt sätt så att det är ganska olämpligt för alla att köra bil, oavsett ålder.
- se så fint och mjukt snön faller, säger Morfar utan att alls verka bekymrad över att snö är typ det ENDA man ser.
Vi åker vidare och i baksätet mummlas böner till högre makter.
- Haparanda, där svängde vägen men inte jag. ropar Morfar glatt och börjar berätta en anekdot från sin ungdom när hans kompis piloten körde in i en lycktstolpe.
- vi har inte bråttom Morfar, ta det lugnt försöker jag när han ökar hastigheten lite på en vägsnutt som nästan verkar plogad...
- nej man jag känner mig inte stressad alls över det här, jag tycker till och med att det är lite roligt, skrockar han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar